Brev till Papi...
Jag har så mycket känslor jag måste få ut...
Så mycket tankar kring din bortgång...
I det här brevet skriver jag ner allt jag bara kan....utan tanke på att få det att se bra ut....vill bara samla ihop tankar för hur jag känner....
I min värld hade jag aldrig fattat att det gör så ont att förlora någon man älskar.
Visst förstår man då man tröstat andra, i stunden man torkar deras tårar och ger dom kloka råd om att tiden läker alla sår och att det är bra att ha sin sorge tid - men att man ändå ska se framåt.
Att man ska ta en dag i taget.
Men här är jag nu...helt hopplöst ledsen utan att förstå någonting alls.
Du är borta...du kommer aldrig komma hem igen...och jag får aldrig se dig igen...
Ditt leende, dina fina ögon, dina händer.
Ditt vita skägg som jag alltid lekte med som liten kommer mina fingrar aldrig mer känna.
En del av mig har försvunnit - och allt känns som ett stort svart hål som man fallit in i.
Jag hatar att vara nere och så negativ, speciellt nu när man förväntas vara stark för familjen.
Jag vill förstå allt det här och bara kunna gå framåt och känna att det är ok att ha Dig i mina tankar och minnen.
Trots min sorg är jag glad över att ha haft äran att ha haft en sån framstående fader och vän som du.
Du tog in mig som om jag vore din egen dotter, då du och mamma träffades och blev kära.
För dig var kärleken och respekten till mig en självklarhet - när andra hade en sné blick mot mig.
Du lärde mig allt du ansåg vara viktigt för mig att kunna inför vuxenlivet.
Det var du som gav mig verktygen för att vara en stark, sjävständig, ledar kvinna.
Flera gånger under min barndom, tonår och det vuxna livet jag hunnit leva, fick jag höra från vänner och bekanta hur lyckligt lottad jag var som hade såna underbara föräldrar - speciellt taldes det om dig - som inte ens hade skyldigheten att vara så omtänksam och underbar mot mig.
Jag är så glad att jag hann säga allt det här till dig.
Du vet att jag, redan innan folk sa något, visste hur lyckligt lottad jag var.
Utan dig i mitt liv hade jag varit en vilsen liten flicka.
Padre mio...jag lovade dig 3 saker i det här livet...
1:a var att jag skulle skriva en bok om Dig - ditt liv och erfarenheter.
(Samma dag du togs ifrån mig var det planerat att börja spela in samtal med dig - just för att när du nångång inte skulle vara kvar hos oss skulle vi iaf kvar ha din röst.
Tyvärr förstördes den planen och det gör otroligt ont över att jag inte tog tag i det innan.
2:a löftet var att jag skulle hjälpa familjen med allt. Från det minsta lilla som att hjälpa till med tvätten till att alla ska leva mer hälsosamt.
Du sa alltid att Kärlek och Hälsa var det viktigaste och därför ska vi fixa våra matvanor och sätt att leva mer hälsosamt.
3:e löftet var att jag skulle leva ett lyckligt liv och behandla alla jag håller om - med så mycket kärlek jag bara kunde.
Att jag skulle bli något stort och göra skillnad, till det bättre för de som är omkring mig.
Och det jag vill säga till dig Papi är att alla dessa löften ska hållas - om det så tar mig hela livet att samla ihop alla ord och fakta om dig på papper ska jag skriva en bok om Dig.
Jag har bestämt att familjen ska fixa allt som har med hälsan att göra - Och jag ska leva upp till det.
Jag ska pusha fram det så alla lär sig att leva som du hade velat.
Sen ska jag göra mitt bästa för att se på allt i ett mer positivt sätt och göra allt för att jag, min familj och vänner ska vara lyckliga.
Jag ska ta hand om amma och ge mina syskon så mycket jag kan för framtiden, så de kan växa upp och bli starka och självständiga individer.
Du har lagt den bästa av alla grunder för oss...och inget ska få det att falla....som små tegelstenar av kunskap, kärlek, stolthet och respekt....ska vi bygga stora och mäktiga byggnader.
Jag ska göra skillnad Papi!
Kommer aldrig ta farväl till dig min far...tvärtom kommer jag prata med dig och alltid ha dig levande i mitt hjärta och tankar.
Varje gång jag ser en knop eller bara ett tjockt rep ska jag tänka på dig och då du lärde mig alla dina olika knopar och överlevnads tekniker med hjälp av rep.
Varje gång Vi tänder en brasa i skogen kommer jag tänka på dig - i lukten som kommer fastna i kläderna efter röken kommer jag känna dig.
Varje gång jag ser på någon som är utklädd till Jultomten kommer jag tänka på dig.
För mig och många fler fanss det bara en Jultomte - och det var Du!
Det jag egentligen vill säga är att dufinns överallt....i allt jag ser, känner och rör vid.
Du lever i alla du berört - i dina barn och barnbarn, i alla dina syskon och vänner...t o m folk som inte hann lära känna vilken underbar person du var - håller dig i sina hjärtan.
Jag kan bara önska att jag kommer vara en älskad och respekterad person som många kommer sakna då jag tar mitt sista andetag i det här livet.
Aldrig kommer jag uppnå den nivån som du har - för det finns ingen som du.
Men jag ska göra allt jag kan för att komma så nära dig som möjligt.
Jag tror på Dig papi...på dina ord, teorier och kunskap du skänkt mig.
Jag tror på att snällhet föder kärlek och livet är för kort för att slösas bort på onödiga och ytliga grejer.
Livet ska levas, det ska levas med de man håller kär och man ska få göra sina misstag men bara för att lära sig själv och andra att inte göra om dom.
Jag skulle nog kunna fortsätta skriva tusen rader till om hur mycket du har gett mig...för ´du har skapat den personen jag har blivit...och som sagt ska jag göra mitt bästa för att använda det du lärt mig till att göra gott...
Jag älskar dig med djupet av mitt hjärta o själ....och där kommer du alltid att finnas....
Padre mio...siempre contigo....
Gracias por todo.....
Te quiero
Jag beklagar verkligen....mkt sorgligt...
Fick just en klump i halsen efter att ha läst dina vackra ord!!! Ta hand om er ...
så jävla bra skrivet!!! som vanligt..fan jag blev glad när jag läste det, men ändå..saknaden gör ont..en person som pappa borde leva i tusen år. Det var för tidigt, jag ville lära mig mer av papi. Han kom alltid upp med nya saker, jag lärde mig så mycket av honom, utan honom hade vi inte varit så som vi är nu. Varje gång jag ser nån som är äldre än pappa börjar jag tänka på honom direkt..varför kunde han inte leva så länge som dom??...varför?..även om han kommer finnas i våra hjärtan och tankar så är det orättvist. Det känns som att han bara är bortrest..och ibland tänker jag att han verkligen är borta.jag känner också som dig Prisci..känner mig inte hel längre. Jag gråter inte lika mycket längre men innerst gråter mitt hjärta av saknaden, varje dag. Men på något sett känner jag lättnad..att Mauro och Nicole leker med honom gör mig glad, det var lite skrämmande i början men nu känns det bra, han är här med oss.
Priscilla Nicole Quiñones Lopez